Förlossningsberättelse

Torsdagen den 13 februari började som vanligt med att jag lämnade Lucas på dagis. När jag kom hem igen så la jag mitt sista krut på flyttpackningen av lägenheten eftersom flytten till huset stundade redan dagen efter (den 14 februari). Jag konkade och bar flyttkartonger, skakade och rullade ihop stora mattor osv. Denna ansträngning fick det verkligen att börja köra i magen. Men jag tänkte att det är väl de vanliga sammandragningarna som är lite mer intensiva när jag rör mig och som kommer att avta så fort jag får vila. Men inte.
 
Många har frågat om mitt blogginlägg som jag gjorde denna dagen, det var tidsinställt. MEN inte låg jag på latsidan för det inte! :)
 
Vid 13:30 åkte jag och hämtade Lucas på dagis. Vid 13:45 var det dags för RS vaccin för Lucas på BVC. Jag hade då ganska mycket sammandragningar men inget jag inte stod ut med. Däremot började jag svagt misstänka att det inte skulle vara helt omöjligt med en bebis till kvällen/natten/morgondagen.
 
14:30 fick Lucas hoppa ner i bassängen på habiliteringsbadet. Min mamma var med som vanligt och hon och jag tittade på. Nu började värkarna bli något kraftigare och jag blev tvungen att fokusera mer under dem och jag satt gärna ner. Min mamma satt och blängde på mig och lät mig knappt gå utom synhåll. Nu började jag även klocka dem och de kom med ca 4 minuters mellanrum. Jag börjar gå igenom olika saker med mamma eftersom hon skulle ha hand om Lucas ifall vi måste åka iväg. Jag berättar vart saker och ting var och hur det ska struktureras upp. Ifall att liksom ;)
 
När klockan närmade sig 15:00 så har värkarna tilltagit ytterligare. De kändes nu mer och jag blev nu tvungen att stå upp/röra mig och andas igenom dem. Allt för att klara av smärtan. Det kändes också som att de nu kom tätare, men orkade inte klocka dem mer. Jag gick ut i omklädningsrummet för att slippa alla blickar och frågor. Jag gick sen in till mamma kl 15.00 mellan ett par värkar och bad henne att få upp Peter och Lucas ur bassängen, VI MÅSTE ÅKA! Mamma poängterar HUR VIKTIGT DET ÄR att jag faktiskt ÅKER AMBULANS!!!! Inget annat godtog hon.
 
Peter sticker in till omklädningsrummet och fixar iordning sig. Mamma tar Lucas och jag väntar en stund inne hos dem. Lucas blir ledsen när sondtejpen ska bytas och vill väldigt gärna att jag ska göra det. Mammasamvetet tar över och jag försöker byta det mellan ett par värkar innan jag snabbt pussar och kramar honom hej då. Han var så ledsen...
 
När Peter är klar och kommer ut så berättar jag hur ont jag har och då som först fattar han hur läget är. Han trodde att de var ganska lugnt. Mamma får gå med Lucas hem, vi hinner inte vänta på dem. 15:05 (vi bor bara ett par minuter från badet) åker vi hem, Peter ringer samtidigt 112 och ber dem skicka en ambulans. Jag ville hem för att packa det sista och byta om. Mitt bekymmer var mest att jag tyckte jag hade väldigt osmidiga kläder att föda barn i. Hemma fixade jag iordning det sista och nu tror jag att de var max 2 min mellan värkarna. Tror även att vattnet gick här någon gång...men det kändes inte lika tydligt som med Lucas så jag var aldrig riktigt säker. Ca 15:15 tror jag att ambulansen anländer. En herre i sina bästa år och en yngre manlig kollega. Peter och den yngre killen känner tydligen varandra så de har fullt upp med att socialisera när jag står där och har ont.
 
De pratar om att hämta båren eller om jag ska åka hiss ner. NÄ sa jag. Vi tar trappen mellan ett par värkar så går de fortare. På vägen ner säger jag till den yngre killen (de är även han som sitter med mig där bak sen) att jag hoppas att han har lustgas i bilen!! Det har han tydligen. Tur för honom!
 
På båren börjar de bälta fast mig, när de ska spänna fast mina ben så säger jag att de kan de glömma att de får göra! Som tur är så låter han mig bestämma ;) Peter åker hemifrån i vår bil ca 10 minuter senare.
 
Under färden så är jag helt beroende av lustgasen. Jag kramar killens hand hårt, allt för att försöka koppla bort smärtan så gott de går. Ja det går ju inte alls men men... Men lustgasen blir min bästa vän. Med den får jag stundvis nästan en utomkroppslig upplevelse (ja de låter helmärkligt men så svårt att förklara). Smärtan försvinner ju inte men för en stund så måste jag fokusera på andningen. Samtidigt hör jag allt som händer runt om mig men jag kan inte svara på några frågor jag får. När jag sen kommer tillbaka från ruset så blir jag mer och mer medveten om omgivningen och smärtan (de enda jag vill då är att komma tillbaka till det där ruset då jag har svårare att uppfatta allt som händer). Ja verkligen en helmärklig upplevelse. (Det var samma sak med Lucas, hade då också endast lustgas i ambulansen.) Vi får stanna en gång och byta tuben till lustgasen då den tar slut.
 
Han som kör ambulansen var så himla härlig (ja det är de båda och jag kände mig fullkomligt trygg med dem). Flera gånger säger han hur roligt han tycker att detta är. Att det är så sällan de får vara med om förlossningar i ambulansen.
 
Tillslut så skriker jag att nu kommer krystvärkarna. Eller snarare bräker fram det i all smärta. Haha. Alltså, det är ju rätt mycket humor egentligen. Där ligger man och skriker och kladd överallt samtidigt som man bara vill ha ut ungen NU, helst IGÅR! Killen säger till han som kör att de är dags nu och han stannar ambulansen på första bästa stället.
 
Det hinner inte gå många krystvärkar innan en frisk, välskapt liten kille på perfekta 3670 gram och 52 cm lång kommer ut.  Klockan 15:58 är Elias född. Han hade navelsträngen ett varv runt halsen, men de fixade grabbarna med sina flinka fingrar. Nu får jag äntligen honom på mitt bröst. Denna underbara, häftiga och egentligen helt obeskrivliga känsla. Tårarna rinner och lyckan är total.... speciellt över att smärtan hastigt försvann.
 
Den härliga mannen som kört fortsätter att jubla över hur roligt detta är, den yngre är nog mest uppe i väldigt höga adrenalinnivåer (närmare mina nivåer) efter att ha förlöst sin första bebis ;) Behöver jag säga att svetten rinner på honom?!
 
5 minuter efter att Elias tittat ut så knackar det lite försynt på dörren till ambulansen...
 
Mitt emellan Västervik och Vimmerby så ser Peter att det står en ambulans på en liten grusväg. Han börjar ju givetvis undra om de är någon som står och väntar på jobb eller om det möjligtvis är vår ambulans. Han vågar inte köra förbi utan stannar till och knackar på...
 
GRATTIS, du har blivit pappa :) Det är vad han möts av när dörren öppnas. 2 av 2 förlossningar, pappan dyker upp 5 minuter efter att ungarna är ute. Humor!
 
Men inte är han ledsen för det. Inte jag heller. I en ambulans hade jag inte velat ha med honom. Nä, pappan ska befinna sig ovanför naveln och uppåt, aldrig längre ner. Detta hade inte varit möjligt under en sån här förlossning (suttit fram och tittat bak in i rutan - nä fy!)... Eller.... de hade väl inte funnits så mycket plats så han hade fått stått utanför och snällt vänta...
 
Efter en stund så fortsätter vi vår resa ner till Västervik, dock i något lugnare tempo än tidigare. På förlossningen blir vi väl omhändertagna och återställandet av allt där nere börjar! Sen vägning och mätning av bebis och äntligen DET BÄSTA.... - FIKAT! De måste vara bland de bästa med att föda barn. Lätt de godaste man någonsin äter! När vi är här så tittar Peter på Elias och säger; "Evelina, han rör ögonen! Han blinkar!" Mina tårar trillar då ner för kinderna. Den känslan är obeskrivlig. Ni anar inte.
 
 
Jag fick redan på förlossningen höra att jag såg oförskämt pigg ut. Att det inte såg ut som jag hade fött barn. Jag kände mig oförskämt pigg! Mådde i kroppen mycket bättre än med Lucas. Jag var snabbt på benen och kunde äntligen ta den där efterlängtade duschen.
 
Däremot hade jag under kanske tre dygn fruktansvärda eftervärkar. De kunde liknas med de kraftiga värkarna precis innan krystvärkar. Fy va hemskt det var. De satte igång sitt maraton samtidigt som jag ammade Elias. Vi var på BB från torsdag till söndag. Under fredagen åkte Peter först hem för att hämta Lucas och min mamma, sen igen hem för att skriva på de sista pappren på banken samt få nycklarna till huset. Sen flyttade Peter och några i familjen under fredagen och lördagen allt i vår lägenhet. På lördagskvällen kom han sen ner till mig och Elias och sov där den natten, vi åkte hem efter läkarronden på söndagen.
 
Det var så skönt att komma hem och känna att allt var flyttat. Jag lämnade en lägenhet och kom hem till ett hus med en bebis. Märkligt!
 
 
Lilla Elias, mamma, pappa och storebror älskar dig till månen och tillbaka igen och mycket mer än så.



EVELINA - MAMMA TILL LUCAS

JAG HETER EVELINA, ÄR 28 ÅR OCH BOR I VIMMERBY. MIN SAMBO HETER PETER OCH TILLSAMMANS HAR VI EN UNDERBAR SON, LUCAS, FÖDD 2011-07-16. HÄR KAN NI LÄSA OM VÅR NÅGOT ANNORLUNDA VARDAG, OM OVISSHET & KAMP OCH OM EN VARDAG SOM IBLAND BYTS UT MOT SJUKHUSMILJÖ.

bloglovin
bloglovin
RSS 2.0