Förlossningsberättelse

Lördagen den 16 juli vaknade vi som vanligt kring niotiden. Vi bestämde oss för att gå ner på stan strosa lite och köpa glass för att få dagen att gå. Under dagen hade jag förvärkar men jag tyckte inte att de var så farliga. Jag behövde aldrig gå och sätta mig eller så utan kunde fortsätta gå omkring. Jag jämförde givetvis med värkarna jag hade i april och tyckte att de var betydligt kraftigare då. Värkarna kom dock VÄLDIGT regelbundet.

Sen fick vi förfrågan av syrran om vi ville hänga med till mamma. Vi funderade lite men Peter tyckte det var dumt i och med att jag hade lite värkar, ifall vi skulle bli tvungna att åka in.  Samtidigt kände jag mig trött och tyckte att vi skulle åka hem och vila lite på soffan.

Sagt och gjort, vi åkte hem. La oss i soffan och kollade på Tour de France. Jag sa då till Peter att fortsätter det så här så kanske vi får åka in i natt eller imorgon. När vi legat i soffan en stund så tänkte jag att jag ska klocka mellan två värkar och se. Jag hinner bara klocka mellan dessa värkar, det var då 4 minuter, så smäller de till "down there" och jag hoppar till. Klockan är då ca 17.20. Peter frågar om jag somnat och vaknat till med ett ryck och jag bara stirrar spänt på honom, flyger upp ur soffan och säger att jag tror att vattnet gick! Jag rusar in till toan, får springa på toa flera gånger, byter kläder och känner hur pulsen ökar. Från att vattnet gick så startar värkarna och de är så otroligt smärtsamma och kommer varannan minut. När jag sitter inne på toan så frågar jag vad Peter håller på med, jo han sitter såklart kvar framför tv:n och kollar klart på Tour de France (de var tydligen 5 km kvar). Jag säger att du ska nog börja packa typ nu!!! Peter undrar om vi inte ska ringa förlossningen (i Linköping då det var planerat att vi skulle föda där. Vi har egentligen annars Västervik som vårt sjukhus). Jag tycker att de kan han göra för just nu är att prata i telefon de sista jag vill! Sen vill de ändå prata med mig och jag kommer inte ihåg vad vi sa... Jag vet att hon frågade vilken färg de var på vattnet och jag sa att de var någon konstig grön/brun färg. Hon svarar att vi kan komma in när vi packat färdigt.

Under värkarna så klarar jag inte av att göra något. Jag minns att jag tyckte att de var så otroligt konstigt att de bara kom så där pang på! Jag trodde att de succesivt skulle bli kraftigare och mer påtagliga, MEN ICKE! Klockan är väl ca 17.50 när vi väl kommer iväg. Jag vet att jag tyckte de var sjukt jobbigt att sitta i bilen. Jag ville kunna sparka ut benen raklånga men de gick inte. Peter ringer min mamma så fort vi åker hemifrån. Hon hör hur jag skriker under en värk i bilen och säger till Peter att vi skulle ha tagit ambulans. Peter säger att de inte är försent och ringer förlossningen. De hänvisar i sin tur till SOS. Vi får veta att en ambulans kommer och möter oss, vi stannar vid vägkanten utanför Gullringen där jag lägger mig på marken för att kunna röra mig som jag vill. Jag är precis genomsvett. Efter en stund så kommer ambulansen med två män (en medelålders och en lite äldre) som börjar fråga tusen frågor, vilket jag inte känner mig alltför pigg på att svara på! Jag vill bara ha ut ungen och slippa ha mer ont!!!

De börjar lasta på mig på båren och SPÄNNA FAST MINA BEN! Asså ni förstår inte... Jag fick nästan panik. Jag blängde på den ena ambulansmannen och sa att du måste ta loss mina ben annars kommer jag kommer att få panik!!! Han svarar, (blänger tillbaka på mig) och säger att Nu tar du och lugnar ner dig!!!! Hahaha... när jag tänker tillbaka på detta så skrattar jag! Men de var verkligen hemskt. Jag som hela tiden hade varit beroende av att få röra på mina ben som jag ville var nu fastspänd! Väl under resans gång i ambulansen så lyckades jag kravla mig ur spännena så jag fick benen fria. Då satt jag "bara" fast vid magen.

De tar med mig i ambulansen och Peter får följa efter i vår bil. Peter kör kanske i 130 km/h och ser inte skymten av ambulansen. Väl i bilen och på väg så kör de med både blåljus och sirener. De kraftiga värkarna fortsätter och helt plötsligt så känner jag hur de blir annorlunda - krystvärkarna börjar. Jag säger till honom att nu är värkarna annorlunda och nu känns det som att jag ska bajsa på mig!!! (villket jag tydligen upprepar flera gånger enligt ambulansrapporten...haha) Nej nej de kommer du inte göra, svarar han. Han kollar flera gånger om det börjat bukta, o säger att det här kommer att ta ett tag.

Jag ligger där och tänker att fy faan... jag vill bara fram till sjukhuset så de kan ge mig allt smärtstillande som finns. För jag erbjuds inget i ambulansen. MEN efter en stund så frågar han om jag vill ha lustgas!!! KLART JAG VILL!!! Hihi... Svetten bara rann på han som satt bak hos mig, hihi... han tyckte nog att de var en stressande situation. Något som jag tyckte var så kul var att när jag höll krampartat i hans hand så bytte han hand i smyg hela tiden...han tyckte nog att de gjorde lite ont ;) Tillslut så börjar de bukta...

Under resan så stannar ambulansen 2 gånger i tron om att jag ska föda där. Varje gång hinner föraren gå ur ambulansen och in till oss där bak o när han väl kommit in till oss så hör jag den andre säga Kör kör kör...vi hinner nog fram eller så kör vi så långt vi hinner. MEN Peter hinner aldrig ifatt oss, han vet alltså inte att vi stannat två gånger under resan. Ja då kan ni tänka er hur fort de gick upp till Linköping.

När vi kom fram till Linköpings sjukhus (klockan är då ca 19.00) så står det barnläkare och en barnmorska där för att ta hand om oss. De beslutar att jag ska föda i ambulansen för de kommer inte hinna få upp mig på förlossningen. Jag hinner nog ha kanske 4-5 krystvärkar när jag kommer fram, sen beslutar de att de måste klippa för att han ska komma ut fortare. Fostervattnet var missfärgat och de kan vara ett täcken på syrebrist och därför klippte de. Annars hade det kanske tagit 5 minuter till. Så vid 19.15 så är vår älskade son Lucas född :) Jag var helt i chock, skakade flera timmar efter förlossningen. När Lucas kom ut så klippte de navelsträngen (den var för kort, så de kunde inte lägga upp honom direkt på magen) sen fick jag honom hos mig. Detta ögonblicket kommer jag knappt ihåg. Jag kommer inte ihåg hur han såg ut då... jag kommer heller inte ihåg att jag hörde det där skriket. Men han var rosa och fin. Efter det så börjar de lasta ut oss ur ambulansen och DÅ KOMMER PETER... :) Han missar hela förlossningen.

När han kommer så lyfter de på handdukarna som ligger över Lucas (han är helt täckt av dem...) och får se att han är blå. Då går det snabbt. Vi kommer upp på förlossningen där barnläkarna tar hand om Lucas med en gång. Det går mer än fyra timmar innan jag får se honom igen.

De får suga Lucas på slem och fostervatten en gång i kvarten för att han ska kunna andas. Han blir uppkopplad och transporterad till neonatal IVA.

Efter ett par timmar blir vi erbjudna den berycktade smörgåsen :) Tusan så gott det var :)

En barnläkare kommer till oss och säger att Lucas symtom tyder på att han saknar matstrupe. Vi ska bara köra ner en sond för att bekräfta det. Sen kommer ni få åka till Astrid Lindgrens Barnsjukhus ikväll eller imorgon. Detta var precis det vi var beredda på. Vi hade räknat med att de var något fel på matstrupen och förväntade oss att vi skulle bli transporterade till Stockholm. (Eftersom de upptäckte redan i magen att de var något fel på Lucas, det såg ut som att han hade svårt att svälja.) MEN de får ner sonden. Han har matstrupe. Läkarna blir chockade. Vad beror det på? Vad händer nu? Vi blir kvar i Linköping för fortsatt utredning.

Kring halv tolv den kvällen fick jag äntligen komma upp och träffa Lucas. Det var en sån hjärtskärande känsla att inte få hålla honom som jag ville just då och samtidigt veta att han inte mår bra. Vi fick hålla honom först dagen därpå. Läkarna tar in oss på ett läkarsamtal och berättar att Lucas är slapp i kroppen och saknar alla reflexer en nyfödd ska ha och att det är något fel på honom men de vet inte vad det beror på. De kommer att starta en utredning på alla fronter. De måste bredda utredningen för att de vet inte vart de ska börja.

Nu börjar helvetet....vi får gå igenom de värsta veckorna i våra liv...

Läs gärna tillhörande inlägg:

*Som vår bebis skrämde oss

*Unik♥

*Att leva i ovisshet

Resultatet blev vår älskade son Lucas och han är så fin :) En riktig liten kämpe. Nu får han visa vad han kan och klarar av. För framtiden är oviss, vi vet inte hur han kommer att utvecklas. Men han är Lucas. Vår Lucas. Den finaste killen som vi älskar över allt annat ♥ Som vi älskar ända till månen och tillbaka och mycket mer än så... ♥



Den berycktade frukosten och första bilden på Lucas ca 1 timme gammal (taget av Peter på Neonatal IVA).






Lucas ca 14 timmar gammal. Då får vi sitta med honom för första gången ♥




EVELINA - MAMMA TILL LUCAS

JAG HETER EVELINA, ÄR 28 ÅR OCH BOR I VIMMERBY. MIN SAMBO HETER PETER OCH TILLSAMMANS HAR VI EN UNDERBAR SON, LUCAS, FÖDD 2011-07-16. HÄR KAN NI LÄSA OM VÅR NÅGOT ANNORLUNDA VARDAG, OM OVISSHET & KAMP OCH OM EN VARDAG SOM IBLAND BYTS UT MOT SJUKHUSMILJÖ.

bloglovin
bloglovin
RSS 2.0