Nyårskrönika 2011

Så var det dags för nyårskrönikan för 2011. Kommer ihåg förra året vid den här tiden då jag var i början av min graviditet och satt o förundrades över att jag skulle bli mamma 2011. Urhäftigt tyckte jag. Samtidigt väldigt läskigt. Nu sitter jag här ett år senare med en liten kille på snart 6 månader. Vad hände? Vilket år. Det blev just både urhäftigt och väldigt läskigt. Jag är beredd på att många tårar kommer att trilla när jag skriver denna krönika. Jag känner redan nu en stor klump i magen. Jag kommer nu tillsammans med er att återuppleva med och motgångar, kärlek och lycka, ovisshet och kamp, glada stunder och ledsna stunder. Det mest fantastiska som kan hända hände oss... samtidigt som vi introducerades in i en annorlunda värld. En annorlunda värld som till största delen består av livslång kärlek men som ofta även för med sig uppgivenhet och ledsamheter. Var beredda på att få åka med en bit i vår berg-o-dalbana.

Året började med en härlig lycka att veta att till sommaren blir JAG mamma :) Jag var så lycklig. Illamåendet kom och gick och småätandet blev mitt signum för att hålla mig borta från badrummet. ;) Spännande att följa hur magen växte för varje vecka.

För att kunna skriva denna krönika lite mer kortfattat så kommer jag lägga in ganska många länkar till tidigare inlägg där jag skriver om vår resa. Speciellt för er nya läsare som inte hängt med hela vägen.



Kalasen avlöste varandra. Ni har väl vid detta laget insett att jag kommer från en ganska stor familj. Ett galet, glatt och kärleksfullt gäng som alltid har roligt när vi ses. :) Och magen den växte! Påsken kom och då förändrades allt...




Påskdagen hamnade vi efter mycket om och men på Huddinge sjukhus i 12 dagar. De var nära att vår lilla prutt skulle titta ut redan då. Mer om de kan ni läsa HÄR.



Vi hann hem lagom till syskonbarnens bal :)



Efter hemkomsten från Huddinge så följde veckor av nervös väntan. Skulle prutten ploppa ut idag? Imorgon? Nästa vecka? Skulle jag ändå få gå över tiden? Det bäddades i hans säng, tvättades kläder och hämtades ut babyskydd. Allt detta mycket tidigare än vi tänkt. Jag fick åka på rutinkontroller en gång i veckan till Linköping för tillväxtkontroll/ultraljud. Kalasen fortsatte och magen växte. Studenten för syskonbarnen kom och gick. Mamma flyttade ifrån hus till lägenhet. Jag hettsåt jordgubbar...som vanligt. Magen blev brun i sommarsolen och blåbärsplockning hann vi med innan han tittade ut.








Så kom då dagen vi alla väntat på. 10 dagar över tiden. 17 juli, klockan var 19:15. I en ambulans. Utanför ett sjukhus. Där föddes vår underbara älskade Lucas. Här började det underbara, fina, . Här började skräcken, ovissheten och kampen. Veckor på sjukhus, mängder med läkarsamtal, alla undersökningar man kan tänka sig o fler ändå. Förlossningen läser ni bäst om i FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSEN. Första inlägget om Lucas var det inte jag som skrev. Jag bad Emma om det då vi låg på sjukhuset. En liten vink om att han fötts. Vår älskade son Lucas ♥.






Vi fick en son. En UNIK♥ son. Men visst, är vi inte alla unika så säg. Vi fick de som är annorlunda. Det som alltid har skrämt mig. Men som visade sig vara underbart och skräckfyllt på samma gång. Vi gör en resa till Holland, en resa om hur det är i det som är annorlunda. Vi vet ingenting om framtiden. Peter var här och gästbloggade om Att leva i ovisshet. Det är de vi gör. Vi lever i en ständig ovisshet. Hösten fortlöpte med besök hos läkare, sköterskor, sjukgymnast, kurator, logoped, ögonläkare, barnavdelningen. Det blev sjukhusvistelse. Västervik och Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Panik över slembildning och vi har fått suga. Jag har många gånger fått kämpa själv. Gråten kommer och går. Uppgivenhet, besvikelse, kärlek, hopp, ben som slås omkull, trasig, stark, svag, arg, ledsen... Tänk så många gånger vi räddat livet på vår lilla kille.
Så mycket känslor. Så mycket kärlek. Kalas, promenader, morfarmys, mormormys och kusinmys. Mammaträffar, BVC, babymassage och barnvagnsrace. Lärt känna bloggtjejer och fått vänner för livet. Hösten har varit full av händelser.













Vi glädjs varje dag åt framstegen som Lucas gör. Det har hänt så otroligt mycket sen han föddes. Vi tar inga framsteg förgivna utan vi tar en sak i taget. Det kommer när det kommer... OM det kommer. Det finns inga garantier för någon MEN man oroar sig INTE över att ens barn inte kommer att kunna sitta/stå/gå/prata.... osv. Den ovissheten bär vi på. Den är inte lätt att bära. Men vi gör det. Vår guldklimp får oss att orka. Vår lilla kämpe. Hoppet finns. Vi försöker inte stirra oss blinda på framtiden utan tar en dag i taget. Även om det finns mycket som komma skall detta året. Mycket oklart som väntar. Mycket nytt som ska ske. Vi håller fast i familj och vänner som finns där för oss.

Tack för 2011, välkommen 2012. Kul att ni följt oss på vår resa, hoppas ni fortsätter i år också. Lämna gärna kommentarer när ni kikar in :) Ser ju att ni är många som är här... men kommentarerna ekar ofta tomma. Alltid kul att se vilka ni är. Ta hand om varandra.

Nu vill vi bara önska er ett GOTT NYTT ÅR! Varmaste kramarna, tack för att ni finns!




EVELINA - MAMMA TILL LUCAS

JAG HETER EVELINA, ÄR 28 ÅR OCH BOR I VIMMERBY. MIN SAMBO HETER PETER OCH TILLSAMMANS HAR VI EN UNDERBAR SON, LUCAS, FÖDD 2011-07-16. HÄR KAN NI LÄSA OM VÅR NÅGOT ANNORLUNDA VARDAG, OM OVISSHET & KAMP OCH OM EN VARDAG SOM IBLAND BYTS UT MOT SJUKHUSMILJÖ.

bloglovin
bloglovin
RSS 2.0